Referat från epilepsiföreläsning på uppfödarträffen i Örebro 061021  

Karin Hultin-Jäderlund, leg vet, spec i hundens och kattens sjukdomar,
diplomate European College of Veterinary Medicine och
Izabella Baranowska, fil mag i biologi,
doktorand Institutionen för husdjursgenetik (molekylärgenetik), SLU,
höll en mycket intressant och underhållande samföreläsning om
epilepsi hos hund, bakomliggande genetik och aktuell forskning.  

Här nedan en sammanfattning:

Epilepsi är en sjukdom som karakteriseras av upprepade
oprovocerade epileptiska anfall. Anfallen är en konsekvens av
onormala urladdningar i hjärnan.

Provocerade anfall kan utlösas av t.ex. för lågt blodsocker,
för lågt kalcium, leversjukdomar, förgiftningar och som
biverkningar till vissa läkemedel.

Epilepsi kan vara sekundär till hjärntumörer, hjärnmissbildningar,
skallskador eller hjärn- och hjärnhinneinflammation.
Vid den  här formen av s.k. sekundär epilepsi finns det ofta en påvisbar hjärnskada.
Däremot vid primär, även kallad idiopatisk epilepsi kan man inte påvisa
någon förvärvad skada i hjärnan däremot anlag för att få epileptiska anfall.

Anfallen vid primär epilepsi är ofta kortvariga (ca 2 min),
uppträder vanligen medan hunden vilar och har ett regelmässigt förlopp.
Hunden är helt normal mellan anfallen.

Ett typiskt epileptiskt anfall kan indelas i 4 faser:
prodromalfasen som föregår anfallet med beteendeförändringar timmar
till dagar före anfallet.
Nästa fas kallas for "aura" och kännetecknas av oro. 
Sedan kommer krampstadiet med kramper, rytmiska benrörelser.
Kraftig salivation och ofrivillig avgång av urin och avföring är vanligt förekommande.
Sista fasen är en s.k. "postiktal fas" efter själva anfallet,
där hunden verkar förvirrad, orolig.
Alla anfall är dock inte typiska.

Epileptiska anfall kan vara generaliserade (hela hjärnan engagerad)
eller partiella (kan se mycket olika ut beroende på från vilken del av
hjärnan de kommer ifrån).
Även partiella anfall kan utvecklas till generaliserade.

Idiopatisk epilepsi debuterar vanligtvis från 6 månader till 5 år.
Laboratorieprover är helt normala.
Sjukliga förändringar i hjärnan kan ej heller påvisas med skiktröntgen
eller undersökning med magnetkamera.

Keeshond är en av de allra första raser där man funnit belägg för förekomsten
av en ärftlig komponent vid idiopatisk epilepsi.
I dessa engelska studier som publicerades på 70- och 90-talen var
debutåldern mellan 8 månader och 6 år.
Femton släktträd på hundar med diagnostiserad epilepsi och
34 släktträd på friska kontroller studerades med syftet att
utesluta bärare från aveln. Genetisk analys talade för en autosomal recessiv gen.
Sedan 1989 har keeshonduppfödare i England haft möjlighet att
få parningar utvärderade.
(Canine epilepsy: a genetic counselling programme for keeshonds.
Hall & Wallace, Veterinary Record 1996: 138, 358-360).  

Hos Labrador Retriever jämfördes 55 hundar med idiopatisk epilepsi med
75 friska kontroller. Hundar med epilepsi
efter friska föräldrar fick sitt första anfall senare än hundar med epilepsi
från en frisk och en sjuk förälder.
I epilepsigruppen fick 41% av hundarna sitt första anfall mellan 1 och 3-års ålder.
I samma grupp var 14% av hundarna avkommor efter friska föräldrar och
26% efter en frisk och en sjuk förälder.
Resultaten tyder på en polygen (flera gener), multifaktoriell recessiv nedärvning
(Genetic aspects of idiopathic epilepsy in Labrador retriever.
Jaggy et al, Journal of Small Animal Practicel 1998: 39, 275-80).

Även studier på Berner Sennen indikerar ett recessivt
nedärvningsmönster där flera gener är involverade.

I en studie av idiopatisk epilepsi hos Belgisk Tervueren och Groenendael
inkluderades 855 Tervueren och 664 Groenendael.  
Epilepsi förekom hos 188 (12,4%) av dessa hundar.
Molekylär genetisk analys utfördes med fynd av 3 regioner som eventuellt
skulle kunna innehålla genen/generna som orsakar epilepsi
hos dessa raser
(The genetics of epilepsy in the Belgian Tervuren and Sheepdog.
Oberbauer et al, Journal of Heredity 2003: 94, 57-63).

F.n.  pågar det ett stort forskningsprojekt i USA som har till
målsättning att identifiera generna bakom idiopatisk epilepsi
hos olika hundraser.
I dagsläget finns det blodprover från ca 1200 hundar med epilepsi och
7000 friska kontroller tillhörande 90 olika raser.

I Sverige står det ett projekt i startgroparna vid SLU.
Målsättningen med forskningsprojektet är att identifiera
genen/generna som orsakar alternativt predisponerar för epilepsi hos hund.
Detta projekt kommer att genomföras i samarbete
med flera världskända forskargrupper.

Silvia